Som vi minns det...

Kvarnhagen, historiskt dokument - Torsten Edgren 2010-11-29

Den här historien handlar om vatten och om hur det användes för mycket länge sedan.
I fantasin förflyttar vi oss många hundra år tillbaka, då vatten var den enda kraftkällan som stod tillbuds.
Att Gillens och Bysjöns vatten har runnit i samma fåra sedan istiden är troligt, utan att någon kommit på att ändra på det, men det kommer att ske.
Vattnet som kom från nämnda sjöar fick stanna på sin väg i ett stort område som numera kallas Dämman .
Ett Tingshus Fastebrev från Vimmerby tinget, daterat den 22/7 1399, beskriver att redan då brukade man vattnet i bäcken till drift av kvarn och såg.
I brevet finns ett avsnitt ( det är inte lätt att läsa vad det står) där det står följande.
Knute Ionasson i sen attunda deel i then quarnaströmen som i Thallari bakke liggir.
Att ”kvarnströmmen” i fråga är den som var i ”Kvarnhagen” då det begav sig.
”Dämman” var genom sin utformning lätt att stämma upp vattnet på, då markerna runt om bildade naturlig vall, bara på ett ställe hade vattnet haft sitt naturliga utlopp.
Vattnet som numera rinner under vägen vid Linnäs, rann ner genom Kvarnhagen och ut på ängarna som då inte var uppodlade.
Om gränsen mellan Blaxhult och Tälleryd gick där den nu går, där rann vattnet ut från ”Dämman”,där det bildade ett fall.
Där byggde man upp, vad jag kan tro, en fördämmning som man kunde reglera vattnet med, för drift eller överskott.
Vid fallet som inte låg långt från fördämmningen byggde man kvarnen.
Vad som går se på de raserade resterna, byggde man en kvarn med ett ”riktigt vattenhjul”,
Det här gäller resterna efter den sista kvarnen, de kvarnar som troligen legat i bäcken före tiden som den sista byggdes, är det ingen som vet hur de såg ut.
Att ”sumprännan ”var kort, högst tre meter lång, (sumprännan är namnet på rännan som vattnet rinner i fram till vattenhjulet) berodde på att stämbordet låg nära fallet.
Att vattenhjulet låg på sidan av kvarnen går att se, troligen gick det med underfall, fallet var ju inte så högt som behövdes för överfall. (Överfall var då vattnet rann över hjulet, vid underfall under) rotationsriktningen ändrades vid olika alternativ.
Kvarnen hade för att fungera två våningar, bredvid den undre stod vattenhjulet med sin tjocka axel av trä, i änden på axeln satt ett ”gravhjul” med kuggar av trä, som i sin tur drev på ett annat hjul med kuggar som satt på axeln för drivningen av mjölkvarnen, i den andra änden på hjulaxeln var en järndubb isatt, som i sin tur var lagrad i en sten. Även mjölet kom i en ränna till undervåningen, på rännan var krokar anbringade så att en säck gick att häkta på, i rännan satt en stopplåt, som man stängde vid säckbyte.
På den övre våningen stod kvarnen med sina två stenar, den undre stod stilla, medan den övre roterade, den var upphängd på en axel som kom underifrån som drev stenen runt.
För att stenen skulle rotera hade man huggit två spår, ett på varje sida på det ganska stora hålet i stenen. I dessa spår låg änden på axeln som drev stenen, axeln var höj och sänkbar med en ratt vid sidan av kvarnen. På grund av att stenen vägde en hel del, som skulle lyftas upp och ner, var en våganordning gjord . På kvarnstenens drivaxel nedre ände var ett lager satt, axeln som satt i lagret var höj och sänkbar, genom att ett kraftigt meterlångt järn monterat som hade förbindelse med lagret, bara någon decimeter från lagret var järnet ledbart anbringat, därigenom uppstod en vågverkan .I den långa änden på järnet var en anordning med gängor, som gjorde att när man vred på ratten, som drev en axel som passade i gängorna. Det var inte frågan om större lyft och sänkningar, bara ett par centimeter, från tomgång till malning, grovt eller fint.

Runt stenarna var ett kar av trä uppbyggt, karet gick att lyfta bort vid arbete på stenarna. På karets översida var ett hål, över vilket en behållare stod den hade formen av en tratt, det var i den man tömde säden som skulle malas.
Under tratten var en skakanordning upphängd, vilken fungerade på följande sätt.

På den rörliga kvarnstenens övre kant runt hålet, var ett järn med räfflor fastsatt, mot dessa räfflor låg en pinne som stod i förbindelse med en rörlig ställbar ”vagga” i vilken säden först rann ner i. På tratten var ett svarvat handtag monterat som gick att vrida åt båda hållen, med det kunde man reglera mängden säd som rann ner . Vi skall väl beskriva hur det hela funkade. Runt handtaget var ett ålskinn omvridet, ( ålskinn var starkt och fanns att tillgå, man fiskade ju) ålskinnet stod i förbindelse med pinnen som låg an mot den räfflade ringen på stenen. Genom att dra åt eller släppa kunde man reglera skakningen på vaggan, drog man åt minskade skakningen och därmed sädesflödet. Malningen startade alltid utan att någon säd fanns på stenen. Med ratten ställde man stenen, som alltid startade i öppet läge, när man sedan öppnade för säden fick man justera stenen så att mjölet blev av önskad sort, finmalet eller gröpe, hur det blev kunde man se eller känna genom ett hål på karets framsida, en liten brädlapp låg över hålet. Kraftåtgången var olika om man finmalde eller gröpte, gröpe var det mest malda, det användes till fäkreaturen och det fina till svinen. Även mjöl till matbröd maldes ju. Hur kom man till och från kvarnen?

Man brukar säga, det var en bra fråga, för jag vet inte med säkerhet.
Trappan som mjölnaren gick, från kvarnen till och från bostaden finns kvar, men terrängen i övrigt är mycket svår. Allt som skulle göras för att komma till själva kvarnen, måste ske på övre nivån, för nerom kvarnen låg det en damm, nära kvarnen, men troligen kan det ha varit en bro över bäcken och en vändplan, när man skulle hämta mjölet i bottenvåningen.
Att bönderna kom med sina lass av säd som skulle malas är ju klart, men hur de bar sig åt att få säckarna in i kvarnen är svårt säga. Antagligen hade man som på kvarnen från 1867 i Blaxhult, innan man byggde på en tredje våning, en bro som man bar in säckarna på
I omedelbar anslutning till kvarnen låg mjölnarens bostad, den stod kvar ända till år 1921då den flyttades till Århult på Dalsebo marker, den står fortfarande kvar. Det var där Vall i Århult bodde, när han med sina oxar for till kvarnen i Blaxhult på 1930 talet.
Meningen var att när den ”nya” kvarnen byggdes 1867, skulle det även byggas en kvarnbostad, men av någon anledning blev det inte av, kanske hade man inte råd med det. Visserligen var det en bra bit att gå och det var ju rätt länge det varade mellan 1867 och 1921. Antagligen var ”Dämmstugan” i sånt gott skick att ”bolaget” inte ville riva det och att inte mjölnaren heller klagade. Vad jag har funnit om Dämstugan är, att den sista som flyttade från stugan var, Elisabet Katarina Nilsson född 1848, detta skedde 1916.
Stugan plockades ner bit för bit, eftersom den var timrad märktes varje stock upp, för att återuppstå ute i Århult. Den för mig mycket kände Örnulf Albertsson, bodde där med sin familj och sina oxar på somrarna.
Att det med största säkerhet hade varit flera typer av kvarnar, under flera årtionden som man hade brukat vattnet.
En typ av kvarn som troligen hade funnits i bäcken är, ”Skvaltkvarnen” kvarnen som var enkel att bygga och som inte behövde betala någon skatt. ”Riktiga” kvarnar med vattenhjul fick betala skatt till staten, skatten för sågkvarnen år 1833 var 1 riksdaler 35

”Skvaltkvarnen” bestod endast av en rörlig enhet, på en vertikal axel satt skovlar som det rann vatten på, från en trumma, denna axel gick upp till den övre våningen där kvarnstenarna var Den övre stenen kallades löpare, eftersom den gick runt, den andra kallades för liggare, den låg stilla. För att bestämma hur mjölet skulle se ut, var det ett så kallat ”lätteverk” som gjorde att man kunde höja eller sänka den övre stenen. Till skillnad från en kvarn med ett ”vanligt” vattenhjul som krävde en komplicerad växelanordning, var ”skvaltan” lätt att bygga och behövde inte så mycket vatten, men hade mindre kapacitet. Vad jag tror var själva kvarnen lika konstruerad som den som jag förut har nämnt om.

Ramsågen.
I omedelbar anslutning till kvarnen var det en damm, dammen var avsedd att hålla vattnet som skulle driva ramsågen en bit längre ner i hagen.
Det är svårt att få en inblick hur stor sågen var, grundstenarna har flyttats när sågen en gång revs. Men en sak är klar, ”sumprännan” var kort och fallet inte så stort, ”hjulet” gick säkert med underfall. Men för att såga de längder som beställdes till den nya, var den inte liten.
Att sågen var mycket primitiv kan man tro, i synnerhet den äldsta som var i drift, för jag tror att de hade byggt om och gjort förbättringar genom tiderna.
Kapaciteten var inte att skryta med, c.a. sju till åtta stockar om dagen var nog lagom, när den första var i gång.
Vad jag har läst om i gamla papper, som gäller sågen, gjorde man en större ”uppgradering” inte så långt innan sågen lades ner och flyttades.
Att sågen fick ”va med” var nog när den ”nya” kvarnen och sågen skulle byggas, för då gick det åt bräder. I ett gulnat papper från 1866 är en beställning gjord på vad för slags ”grejer” som de skulle såga. Till kvarnen: Till vattenhjulet skulle sågas en stock, 9 alnar lång 16 tum i diameter, 5 tolfter hustimmer, 16 alnar ggr 7tum, 10 bjälkar 12 alnar ggr 11 tum, 6 dito 12 alnar ggr. 11 tum, vidare flera tolfter med 6 alnars 2 tums plank. Till sågen som också skulle byggas skulle det sågas nästan lika som till kvarnen. Tälleryds by, som stod för fem delar av det planerade bygget, skulle såga 1920 styck bräder. Blaxhult som stod för en del, skulle såga 480 styck. Priset för sågningen var satt till 1,50 riksdaler per tolft vad priset beträffar tror jag inte det var så dyrt. Ett prisexempel: På ett svårläst papper står det, 2200 tolfter hade sågats, sågaren fick 13 öre per tolft vilket gör 296 kronor, såglaget fick 27 öre per tolft vilket gör 594 kr.
Däremot tror jag att det var ganska jäktigt i och omkring sågen, synd bara att man inte fick va med och se hur det såg ut, men man får fantisera om det.
Hur det såg ut där stockarna togs in för sågning är svårt att säga, terrängen där sågen stod är inte så bra, men antagligen var sågen så högt uppbyggd att det blev jämn mark.
Hur maskineriet såg ut exakt har jag inte fått fram, men ljudlöst gick den säkert inte och några hörselskydd fanns det säkert inte.
Den enda som har berättat om hur det gick till är, Elis Svenssons farfars far, som var med och hjälpte till vid sågen. Han skall ha berättat att när det kom någon stock med ”tjur”, var de tvungna att lägga sig på stocken för den inte skulle gå upp i taket.
Vad jag tror togs de sågade bräderna omhand och lastades upp på de ”smallötade” ( smallötad var en vagn vars hjul och järnskoning inte var mer än sex till sju centimeter breda) vagnarna för transport hem. Hjulen hade träekrar och var skodda med en ring av järn.
Därför var alla vägar som trafikerades med häst och vagn försedda med två spår, orsakade av de smala hjulen, vägarna var med andra ord som en järnväg, fast med försänkta spår. Vägarna var på den tiden i uselt skick, färdas på dem var inte möjligt annat än med häst och vagn, eller till fots.
Men allting har förändrats, så även vagnarna och hjulen.

Omkring sekelskiftet18-19 hundra talet , kom det en förordning att arbetsvagnar som användes för tyngre transporter skulle bredare hjul s.k. ”bredlötade” vagnar användas, vars bredd var c.a.15- 20 centimeter, detta medförde en del förbättringar på vägarna.

Tillbaka till sågen igen.

Vad jag tror det för, är att nästan allt virke som användes till t.e.x. en ladugård skräddes med yxa, i synnerhet det som användes till väggar, det blev det man kallar timrat, även takstolarna skräddes, utom ”hanbjälkarna”( bjälkarna som håller ihop takstolarna) som gjordes av runda oarbetade stockar. I bostadshus däremot var de kantade, de syntes ju på vinden.

På den tiden det här handlar om använde man tum, fot, och alnar som måttenheter, och man eftersträvade att hålla sig till en längd, nämligen tolv fot eller sex alnar, när det gällde bräder, det var ett mått som stämde när de byggde hus och ladugårdar. Däremot de handskrädda stockarna som de använde i väggarna hade varierande längd beroende på hur stort man byggde.

Att bräderna och stockarna som sågades på sågen i Kvarnhagen inte var så fina att se på, förstår man när ett grovtandat sågblad skar genom stocken.
Vad det går att se på gulnade papper är, att kapaciteten var större än man trodde, bjälkar och andra fyrskrädda stockar med längder och diametrar som man trodde var omöjligt att såga. Även bredderna på plankorna var mer än 10 tum. Ett som är säkert, det var nog inte underbemannat, vad ”personal” beträffar. När de flyttade från ”Kvarnhagen” tror jag att sågen var i topptrim, men de hade ju bestämt sig att flytta, och de hade ju inget annat val, det fanns inget vatten längre. Beträffande flytten, använde man nästan allt av den gamla till den nya.

Stickhyveln

Längst ner i hagen var ytterliga ett fall, som man hade åstadkommit genom att bygga en damm, hela Kvarnhagen är full av stenmurar efter dammar. Den här dammen var den sista av tre, det var nog den som fick va nöjd med det vatten den fick, men var dom andra ”anläggningarna” igång fanns det nog vatten i överflöd.
Stickhyveln drevs naturligtvis av ett vattenhjul, som jag tror inte var så stort som sina andra syskon i bäcken, att hyvla stickor fordrade inte så stor kraft.
Den här ”maskinen” drevs antagligen direkt från axeln på vattenhjulet, någon invecklad växel behövdes inte. Hur ser en stickhyvel ut?

En ”Stickhyvel” består av, en bänk ca. 2 meter lång, ca. 1 meter bred, bänken är stabilt byggd och med en höjd som passar en normallång person i bekväm arbetsställning.
På stativet ligger en grov fyrskrädd stock som är anpassad till bredden på bänken, även längden på stocken är anpassad till längden på bänken. Stocken vilar på två rullar med passande avstånd från varandra, stocken går nu att dra fram och tillbaka.

Vi bestämmer oss för fram eller baksida, om vi står bakom ”maskinen” där drivningen sitter är framsidan till vänster, där står ”hyvlaren” när den arbetar.
Stocken som är huvuddelen på hyveln, är på ett anpassat ställe försett med ett snedställt ställbart hyvelstål.

Längst bak, fritt från stockens fram och återgående rörelse, sitter en vevaxel med så stor slaglängd som längden på den färdiga stickan. På vevaxeln sitter en vevstake lagrad, vevstaken är i sin tur lagrad fäst i på stockens undersida.
När hyveln är i gång, rör sig stocken fram och tillbaka, ett stopp är anbringat längst fram där stocken vänder.

Vi ska väl provköra:
Ett villkor är så låg hastighet som möjligt, vilket inte var något problem vid drift med vattenhjul, man bestämde farten med vattenflödet.

”Hyvlaren” tar en ”klump,” som han håller med en hand i varje ände, håller den mot stoppet till vänster, trycker ner mot stocken där hyvelstålet kommer och skär bort den första ”kånan” på klumpen, nästa skär kommer inom kort, av båda dessa skär blir inget till nytta, möjligen toa papper( kommer till det senare), det är först nu som det blir användbara stickor. Men det går inte att fortsätta rakt igenom, klumpen måste delas upp i tre delar för att kunna hålla fast den, vad som blir kvar av klumpen är ett trekantigt vedträ.
Stickornas kvalitet beror främst på virket som uteslutande är tall, helrent utan kvistar och tjur. Är det tjur i klumpen blir det inga stickor, utan bara skräp. En annan sak vad virket beträffar är att det får ligga obarkat så det ”källnar”( blir fuktigt), är virket torrt går det inte bra, det blir bara ojämna och sletiga stickor. Om det ska gå bra, beror på hyvlaren, virket , och hastigheten på hyvelns gång. Om stickorna ska bli perfekta ska det säja ”fläsk”, när varje sticka blir till men då ska det gå sakta. En liten utflykt, även den historisk;
Någon gång på 1940 talet skulle vi lägga stickor på ladugårdstaket, det var när som gummihjulsvagnen hade gjort sitt genombrott, den rullade så tyst och mjukt.
Därför lastade vi på de tillagade klumparna på vagnen och körde bort till Bjärkhult, där det fanns en vattenkvarn med bla. en stickhyvel. Anläggningen började bli ålderstigen, tillika den som hade hand om kvarnen, han hette Nils- Petter Svensson, han var bror med Mölleregotte, hans specialuttryck var ”så-dä-dä. Nu i skrivande stund är jag väldigt ledsen för att jag inte tittade på hur ”anläggningen” var konstruerad, då hade jag vetat hur det såg ut i Kvarnhagen. Hyvla stickor det kunde Nils-Petter, det sa ”fläsk” hela tiden, så-dä-dä.
Jag nämnde förut om toa-papper. Jo det var så att jag blev” nödig” när vi var i Bjärkhult och fick uppsöka deras utedass, det var där som jag träffade på toa-papper gjort av påbörjade takstickor.
När hyveln var igång och stickor hyvlades, var det så att stickorna kom fram under hyveln, där satt en man som tog hand om stickorna, sorterade dem efter som de kom, ”toa stickor” först, sedan kom någon som var för smal, nu kom de riktiga, det var då det sa ”fläsk”.
Men det blev inte så många ”prima” för än det var dags att vända på klumpen.
Att sköta klumpen vid hyveln, var ett jobb som fordrade vana, säkert stod där någon äldre odalman vid stickhyveln i Kvarnhagen. I brist på vattenkraft hade Tälleryds by en stickhyvel som man drev tröskmotorn, hyveln ruttnade upp i samband med linbastun där den stod.
När vi är i gång med hyveln antar jag det gick till så här.
År 1867 tog all verksamhet slut i Kvarnhagen, allt som var användbart togs till vara.
När de gick genom berget vid Dämman blev det ett fall, där passade det bra att montera upp den gamla Stickhyveln från Kvarnhagen. Där hyvlade man stickor till år 1917 då var fallet slut på grund av dikessänkningar, stället där hyveln stod kunde man se långt efter. Det enda som återstod var vevaxeln som låg kvar på marken. Platsen kallas än i dag för Stickhyveln.

Att det blev så mycket ”över” av kvarnen tror jag inte, kanske kvarntratten och några saker, stenarna lämnades ju kvar, som ett monument, men fick inte ligga kvar.

Med ramsågen , var det en annan sak med; Den skulle ju ”återuppstå” vid kvarnen som byggdes i Blaxhult.
Att sågen blev en ramsåg tyder på att samma saker som var gång i Kvarnhagen användes i den nya. När de gick över till såg med klinga finns inga uppgifter om.

Vägen;
Uppe i närheten av Ruben och Siv-Britts hus, på vägen till Blaxhult står en ”fjärdingspanna” med årtalet 1857. Den har inte stått där från början utan är flyttad dit någon gång efter 1867. Dess ursprungliga plats var på gamla vägen någonstans mellan ”Brådmansbrink”och Karlsborg.
Det var den gamla vägen som gällde före 1867 då var det liv och rörelse i Kvarnhagen.

Hur länge tillbaka i tiden vägen har funnits har jag inte fått reda på, men det kan röra sig om ända sedan 1300 talet.
Att vägen tog den sträckning den tog, berodde på att ängarna inte var utdikade utan var fulla av vatten. Alla som skulle fram till kyrkan i Vena hade ingen annan väg att färdas, och det rörde sig om många, det var byarna Tälleryd, Kvarnarp, Dalsebo och många från andra byar och ställen runt om i trakten.

På en karta från 1875 var det inte så många hus och ställen utanför de egentliga byarna. OmdutarenturfrånTällerydsby,iriktningmotVenafannsdet baratreandrahusände båda soldattorpen Tallerum och Hästhult, jag tror det var ”Ödevata” Solberget och Oskar Svenssons (flyttades vid skiftet) varken Stensnäs eller Karlsborg var uppbyggda.
Däremot hade man hunnit bygga ny väg från Torparebacken, över Sandgropen, över Herrgårdsmossen, genom Kvarnhagen och dess minnesmärken, efter en epok som ej går att mäta längden på. Den nya vägen byggdes fram, till där den gamla kom ut från hagen, för att fortsätta mot Blaxhult. När vägen byggdes är svårt att säga, det fanns ju fortfarande vatten på ängarna och där vägen nu går. Bygget måste ha skett mellan 1867 och 1875, 1867 tog ju vattnet slut från Kvarnhagen, så någon större bro behövde de inte bygga, bara en enkel trumma, men det var säkert ganska sankt när vägen byggdes.

Men vi kör utför Torparebacken svänger av till höger, efter vi har passerat Korsebäck fortsätter vi upp på Torparelyckan, men bara en liten hörna av den, det syns tydligt var den gick.
För att inga missuppfattningar skall uppstå måste följande nämnas.
Vägen som går in vid ”Erik Karlssons” är en nyare variant av väg, då han byggde upp sitt hus på 1930 talet, nu fortsatte vägen förbi ”Eriks” och gick på den gamla som var Karlsborgs förbindelse med yttervärlden. När Pär med familj bosatte sig i Karlsborg, blev det på följande sätt. Tälleryd 3,6 brukade en väg som gick intill gränsen mot Tellermarks och passerade alldeles intill Karlsborg, den användes till åkrarna som fanns i närheten, och en gång i tiden då soldattorpet Tallerum var i bruk,.däremot användes den inte av Karlsborgs inneboende. När Britta och Torsten köpte Karlsborg blev det ändring. Att förut använt den korta biten av gamla vägen på torparelyckan, gjorde vi i stället ett ”genombrott” med vägen på gränsen mellan de båda fastigheterna. I stället för den långa och backiga gamla vägen, blev det ”raka spåret” upp till Karlsborg. När sedan Pär och Annelie tog hand om stället breddades vägen och den till och med oljegrusbelades, vilket det inte syns något av i dag.

Men tillbaka till gamla vägen som fortsatte utmed åkern som kallades ”plågan” på vänster sida förbi smedjan ( fanns ingen då) upp genom hagen, ner för ”Brådmansbrink”
sägnen säger att någon skall ha omkommit i backen, nu kör vi höger runt änden på Dämmekullen . Nu börjar vi närma oss Kvarnhagen med dess dammar och vattenhjulsdrivna ”maskiner”, till vänster en bit från vägen ligger Stickhyveln med sin damm, vi fortsätter framåt, vägen är nästan rak där den går utmed kullen, tills vi kommer fram till brant vänsterkurva ,med en lika brant ”knek” ner mot den stensatta bron. Innan vi kör utför kneken kör vi rakt fram med ramsågen och dammen på vänster. Vägen går nästan rakt fram tills den stiger upp i nivå med Dämmstugan. Det var antagligen den här vägen som användes till färd till och från kvarnen och mjölnarbostaden.
Mittför sågen har det antagligen varit en plan för upplag av timmer och sågat virke.

Vi kör över bron ( oförståndiga timmerkörare förstörde en del av den) och dess vackra båge, Nu svänger vi svänger höger mot Blaxhult, där vägen hade varit med från ”början”.
Jag skulle tro att det var extra liv och rörelse i hagen, när allt skulle ”monteras ner” eller raseras, utom de båda kvarnstenarna.

Året var 1867 då allt stannade av den livliga verksamheten som hade rått i urminnes tider, inget vatten rann längre i Qvarnströmmen i Tallere bakke, nu var det totalt slut för alltid.

Efterord.
Den här historien är till stora delar tagen ur fantasin då bristen på dokument är stor som berör

”anläggningen” i Kvarnhagen.
Att det var ett stort beslut att ändra vattnets väg är troligt, säkert hade gått åt en hel del praktiska undersökningar, många par läderstövlar hade säkert trampat omkring vid Dämmans västra ände, även någon sakkunnig ingenjör hade nog tittat på projektet.
Att de beslöt flytta från Kvarnhagen var nog bristen på vatten, i synnerhet på sommaren då man inte fick stämma vattnet på Dämman,. Efter den 10 juni var det fritt flöde, det var ju betesmark där vattnet hade varit uppstämt, men jag tror inte det var så ”katit”bete.
Vem som sprängde diket genom berget vid ”stickhyveln” finns inget som bekräftar, däremot vem som grävde diket genom Dämman finns belägg för. Det var två indelta soldater nämligen, soldaten nr.115 N.P.Snygg och soldaten nr.117 A. E. Bergqist, den förstnämnde från Tallerum den andre från Hästhult.
Diket som gick genom berget var mycket smalt och från början nog inte så djupt, då dämmans landyta var omkring två meter högre än vad den är i dag.. Diket genom berget
har sänkts flera gånger, vid en sänkning trodde man att det var guld i berget, bergflisorna glittrade som guld, men vid närmare undersökning skulle det vara svavelkis, men man kan inte vara säker om det inte finns guld också.
När de gjorde sista sänkningen, breddade de diket så mycket att de kunde frakta bort de sprängda stenmassorna med maskin.

Hur mycket själva sprängningen och grävningen av diket genom Dämman kostade finns inget som visar, den övriga grävningen uppe i hagen gjordes ju av dagsverkare från de båda byarna, likaså byggandet av stämbordet uppe vid Bysjön, ett gediget byggnadsverk med stor betydelse för kvarnbolagets ekonomi, och det var vattnet och dess handhavande.

Tälleryd 2010 11-29 Torsten Edgren.

“En by i förvandling”

Material från en studiecirkel med samma namn från 1980-talet ligger till grund för denna lilla historiebeskrivning om Tälleryd i Vena församling, Hultsfreds kommun.

Jag som skriver ner dessa rader är en av de senare inflyttade (2010). När man kommer ny till en plats har man ett stort behov av att veta mer om den by man valt att bosätta sig i. Här är en del av Tälleryds historia som jag har mött:

För mig börjar historien för mer än 130 år sedan, med den förskräckliga branden 1879, fast historien om Tälleryd går mycket, mycket längre tillbaka. det finns dokument från 1300-1400-talet som talar om Thellarydh by, Hvena socken i Sevede härad...

Men den 12 maj 1879 och som ofta i maj torrt och blåsigt, hände detta: Man höll på med att spränga sten då det tog eld i ett halmtak. En tredjedel, 9 av byns bostadshus och 16 ladugårdar brann ned, branden spreds via gärdsgårdar och halmtak i blåsten. 

En del av gårdarna bebyggdes under 1700-talet, det talas t o m om att Börjegården kan härstamma från 1600-talet.

Medan några av bostadshusen är byggda i modern tid (efter 1950) men då har det ofta stått en äldre byggnad där tidigare som rivits eller antänts av blixten och brunnit ner.

Affär och skola

Affär - Det har funnits en affär i Tälleryd, eller Telleryd som det stavades under en tid. Från senare hälften av 1800-talet till 1905, då det nya huset på fastigheten Kristineberg byggdes, höll man till i en backstuga. Ytterligare information om detta kommer...

Skola - Närmaste skola finns i Vena, ca 9 km bort, men det har funnits skolor i Tälleryd, den senaste som lades ned 1965 kallades också Kvarnarps skola eftersom den låg nära Kvarnarp.

Monumentet - Riktigt långt tillbaka i tiden låg en skola alldeles i centrum av byn, vid den s.k. Berjersbacke ner mot Gräshagen. Där finns nu ett monument, en platta i järn som restes 1999, där namnen på alla vid sekelskiftet 1999/2000 levande 67 personer i Tälleryd finns med. Platsen pryds också av en gammal kvarnsten som hämtades från en kvarn i närheten av Blaxhult, kvarnen revs 1867.

Monumentet kom till genom att man så gott som mangrant ställde upp med redskap och maskiner för att röja upp vid den gamla skolgrunden. Det var den 16 oktober 1999 och till lunch serverades ärtsoppa och varm punsch i snålblåsten.

Bild och text: Eva Stjärnek Lemón, Grinderum

källa:Fritt från studiecirkeln "En by i förvandling"